Natten den 26 [April] attackerade vi en polisstation med molotov cocktails.

Vi kommer inte att ljuga för er längre.

Vi har fått nog.

Nog av att bli matade med ”det blir bättre imorgon”.

Nog av att vänta på den sociala rörelsen.

Nog av det trista och sorgliga ”vi ses nästa vecka”.

Nog av protestens spektakel, där rädsla sjunker ner i våra magar och resignation in i våra huvuden.

Nog av att titta på internet ”där det händer” eller att masturbera till sammandrabbningarna som filmats och lagts upp på youtube.

Nog av att åka 600km för en kravall.

Vi skulle kalla det en ny sport. Eller värre. Ett nytt yrke.

Den sociala rörelsens professionella kravallare.

Det ser bra ut på ett aktivist-CV.

Vi har fått nog av att det räknas som en seger när en bara kastar två burkar eller placerar en tunna på vägen och blir gasade,

Nog av att låtsas vara glada när ingenting händer.

Nog av att låtsas att vi håller med.

Nog av att låtsas att vi bryr oss ett skit om El-Khomri-reformen.

Vi väntade inte på att de indignerade 2.0 skulle ha några Up All Nights.

Måste säga som det är.

Vi är otåliga.

Vi förstår inte varför vi skulle planera ett möte med Makten för att utmana den, omgivna av ännu fler uniformer och snut-pacifister.

Vi gjorde detta för njutningen.

Vi gjorde detta för att markera en brott.

Eftersom att vi är glada och arga på samma gång.

Vi vill inte längre vara där vi förväntas att vara.

Vi vill skicka två stridslystna kramar.

Först till Mónica och Francisco i Spanien.

Nästa till kamraterna i Bryssel som också upplever repression för terrorismanklagelser.

Vår solidaritet är attack, vårt förbrytelse är frihet.

Vi ses snart.