#title Störta migrationsmaskineriet
#subtitle Intervju med två kamrater från Schweiz
#author Anonym
#SORTtopics migration, anarkism, solidaritet, Schweiz
#date April 2016
#lang sv
#pubdate 2018-07-10T16:28:22
#notes Publicerade ursprungligen i Upprorsbladet nummer 11, april 2016
Denna intervju genomfördes på tyska och engelska med två kamrater från olika platser i Schweiz. Båda har i flera år kämpat anarkistiskt med fokus på migrationsfrågan.
UB: Jag har den senaste tiden upplevt diskussioner (organiserade såväl som mer spontana), där kamrater försöker finna ett perspektiv för att kunna intervenera i den så kallade flyktingskrisen men varje försök har slutat med att många känner sig rådlösa och de lyckas inte komma något steg närmre ett sådant perspektiv. Hur har diskussionsutveklingen runt denna fråga för er sett ut?
I:
Jag tror jag måste börja med att personer och grupper ur den
”anarkistiska/antiauktoritära” miljön från olika städer i
Schweiz, redan för två-tre år sedan bestämde sig för att
fokusera på flykt/migrations-frågan. Vissa av dem valde en specifik
kamp (till exempel mot en viss struktur som utgör en del av
migrationsmaskineriet), andra valde en lite bredare
tillvägagångssätt. En del i detta beslut har varit att vi ser att
migrationsfrågan verkligen visar hur förtryck fungerar i detta
samhälle. Det är också något som ständigt omger oss, på grund
av vänner/personer som attackeras av detta migrationsmaskineri och
även därför att det här förmodligen utgör den viktigaste
politiska frågan och det finns en djupt rotad rasism i samhället.
Så det blev väldigt tydligt för oss att det är en fråga som är
rimlig att på olika nivåer börja föra kamper runt, med våra
idéer och perspektiv.
Angående
den så kallade flyktingkrisen: Självklart finns det också hos mig
en känsla av att inte veta vad en ska göra. Jag menar, jag ser alla
de åtgärder som de europeiska staterna vidtar för att stänga
deras gränser och för att åtstrama deras asyllagar och det känns
som att vi inte har något svar på det.
Jag
ser alltid migration delvis som self-empowerment. Så de handlingar
och erfarenheter som många människor gjorde förra sommaren/hösten
(och fortfarande gör) genom att ta sig gränserna och hjälpa folk
ta sig över eller hjälpa dem på deras väg, kan verkligen vara
viktiga i en kamp mot dessa institutioner av kontroll och förtryck.
Jag
tror inte att fokusen ändrades mycket för oss. Vi vill sabotera
detta migrationsmaskineri. Vi vill att detta maskineri slutar fungera
eller att det i alla fall inte fungerar så smidigt som det gör
normalt sätt. Och samtidigt alltid tänka på det revolutionära
perspektivet i våra kamper.
II:
Att
intervenera i denna så kallade „flyktingkris“ är självklart
något som är riktigt svårt. För
mig är det väldigt viktigt att bryta ner denna distans mellan mig
och „flyktingarna“. Denna
kategori är den mest heterogena grupp som existerar. Därför
vet jag inte hur en kan intervenera utan att prova, samla
erfarenheter och organisera mig själv tillsammans med de
asylsökande, som är motiverade att kämpa för andra förhållanden.
Perspektiven
döljer sig inte i några teorier, de blir tydligare när en kämpar
tillsammans.
Jag kan inte erbjuda något, jag kan inte hjälpa. Jag
kan bara vara ärlig och föreslå den direkta kampen mot
auktoriteter för att sätta press på dem, så att de tvingas till
att ändra förhållandena. Som
alltid finns det papperslösa som „bara“ vill skapa bättre
förhållanden för sig själva och som inte bryr sig om andra. Vid
sidan av individuella initiativ är den kollektiva kampen viktig för
mig, då det innefattar diskussioner, utvecklandet av små projekt
inuti kampen och så vidare. För mig finns det inget bestämt
perspektiv som leder till den sociala revolutionen, det finns bara en
möjlighet (som i migrationsfrågan är mycket klarare än i andra
kamper): att
organisera sig tillsammans och revoltera mot auktoriteter med direkta
aktioner.
UB: Vad tänker ni kring infrastrukturell hjälp, det vill säga, att människor organiserar sig för att hjälpa flyktingar?
I:
Först av allt måste jag säga, att för mig så är det alltid en
bra sak när människor försöker hjälpa andra som befinner sig i
en nödsituation. Utöver att ibland bara vara en nödvändig sak att
göra, så tror jag att det kan vara en bra sak för att komma i
kontakt med människor som migrerar hit och för att lite grann bryta
ner dessa gränser som skapas mellan oss och migranterna. Det är
viktigt för mig att ha diskussioner med människor som är direkt
träffade av detta system och att med egna ögon se situationerna som
de försätts i. Och ibland fungerar detta att lära känna varandra
bra när det handlar om grundläggande behov.
Å
andra sidan finner jag för mig själv många motsägelser i det. För
mig är det viktigt att denna hjälp fungerar på ett
självorganiserat sätt och inte som en del av stora
institutionaliserade organisationer. Jag tror att det är viktigt att
fokusera mer på att stötta människors autonomi/self-empowerment i
deras situation eller att försöka föra in lite subversion i den.
För mig beror det alltid på vilket sammanhang eller fokus som de
hjälpande har.
II:
Det beror alltid på i vilket sammanhang som folk hjälper eller
vilken bakgrund de har. Uppenbarligen är jag helt emot det arbete
och mål som de stora NGO:s gör. De bara använder de människor de
”hjälper” för att organisationen ska växa, skapa bra mediabild
och öka det politiska inflytandet, vilket för det mesta hänger
ihop med att sammarbeta med makthavare.
Men
det finns förstås också den självorganiserade hjälpen, som
fokuserar mer på individen och försöker skapa kontakt och utbyta
erfarenheter. Den direkta bashjälpens fält är viktigt och
samtidigt det fält som innehåller mest motsägelser. När en
försöker att bryta ner skillnaderna och kategorierna, bygger detta
arbete med status, privilegier och så vidare självt alltid upp
dessa skillnader och kategorier igen. En viktigare fråga för mig är
hur ”hjälpare” förhåller sig när flyktingar börjar revoltera
eller att vägrar att lyda. Om solidariteten har sitt slut där, så
är jag inte solidarisk med detta hjälpprojekt.
UB: Hur har ni fört era idéer till en praktisk nivå? Eller kanske ännu bättre, vad innebär era idéer i praktiken?
I:
Det finns många olika sätt och nivåer för våra idéer att
tillämpas på och de förändras hela tiden. I allmänhet skulle jag
säga att min fokus ligger på att störta migrationsmaskineriet, att
sabotera det på många olika sätt.
Å
ena sidan betyder det för mig att skapa egna, självorganiserade
kamper, som har en offensiv/attackerande karaktär och som alltid
befinner sig i fullständig opposition mot staten och dess
organisationer. På vissa ställen här betyder det att kämpa emot
ett nytt läger eller ett förvar. Med spridandet av idéer och
direkt aktion mot de som är ansvariga. För tillfället tänker vi
mer kring hur vi kan stoppa deportationer från att genomföras.
Detta innefattar den direkta nivån av att komma i kontakt med
människor som befinner sig i ett deportationsfängelse, att ta reda
på tidsplanen och att stoppa deportationen. Och även att fokusera
på att attackera deportations-fängelset och -systemet med alla dess
medverkande företag, institutioner och personer.
En
del är också att bygga upp kontakter till migranter och att försöka
bygga kamper tillsammans med dem. Men detta är helt klart den
svåraste delen.
På
ett mer personligt plan innebär det ibland att hjälpa människor
som hotas av deportation att försvinna eller kanske att arrangera
ett giftermål för någon.
Ibland
deltar vi också i andra mobiliseringar som på något sätt är
involverade i kamper runt migration. Och även om vi ibland är oense
på vissa punkter i dessa mobiliseringar, så försöker vi att föra
in våra idéer och att sprida vår praktik.
II:
Jag är en anarkist och kämpar därför mot alla former av förtryck.
Att kollaborera med förtryckare är inte möjligt för mig. Konkret
så kämpar vi mot de federala (nya) lägren som håller på att
byggas här i Schweiz, speciellt här i Zürich, där de första
redan har tagits i drift. Dessa läger försöker göra hela
asylprocessen mycket mycket snabbare och ge de asylsökande fler
negativa beslut. Vi jobbar faktiskt med en dokumentär om
asylmaskineriet i Schweiz med fokus på det nya federala lägret i
Zürich (Juchhof). Idéen är att göra flera intervjuer med direkt
drabbade människor, som ”guidar” genom dokumentären. Målet med
denna film är att komma i kontakt med människor från lägren och
förvaren för att kunna organisera tillsammans mot dessa läger.
Samtidigt håller vi på att skapa en tidning tillsammans med
flyktingar, som vi också vill sprida i lägren och förvaren. Det
första numret kommer att komma ut om ungefär två veckor (den heter
”enough!”) och trycks på engelska och arabiska. Dessa två
projekt är verktyg för att komma i kontakt med fler människor, för
att stärka och dela information, erfarenheter och idéer. Jag ser
dem lite som grundläggande verktyg för att bli mer och mer
offensiv. Som alltid är det stora problemet det ständiga flödet av
människor på grund av negativa beslut och så vidare.
UB: För mig är det problematiskt att hjälpa flyktingar att integreras, då systemet i vilket de ska integreras är just det system som jag vill förstöra. Samtidigt finner jag det svårt, då det för majoriteten handlar om överlevnad och de subversiva alternativen lyser med sin frånvaro. Jag finner det inte riktigt tillräckligt att använda „Min Revolt“ som svar på detta (även om jag ofta gör det) men finner samtidigt inga bättre svar att bruka mig av. Vad tänker ni kring det?
I:
För mig är detta en av de motsägelser som jag nämnde tidigare i
sammanhang med ”hjälpandet”. Jag menar, för att överleva här
måste du mer eller mindre integrera dig. Och sen är det många
migranter som kommer hit och vill integreras, som vill ha ett normalt
lugnt liv och ett bra jobb. Jag är inte i en position att döma det.
Eftersom att jag eller vi har inte så många subversiva alternativ
och de flesta av oss är också rätt välintegrerade i systemet. Men
självklart har jag en önskan om och en längtan efter något annat.
Vad jag kan göra är att försöka skapa kontakter och bygga
relationer med migranter som också befinner sig i opposition mot
systemet, dela tankar och erfarenheter och försöka lista ut om
eller hur vi kan kämpa tillsammans.
II:
Dessa punkte som du berörde är väldigt viktiga för mig och ämnen
som vi aldrig bör lägga åt sidan. Vi träffas varje tisdag med
flyktingarna för att organisera och där dyker sådana frågor upp
hela tiden. Inte genom teoretiska tankar utan genom praktisk
erfarenhet hos migranterna. Det finns många historier om
”framgångsrika” asylsökande, som inte hittar något jobb eller
som jobbar under fruktansvärda förhållanden. Dessa erfarenheter
leder diskussionen till en väldigt fundamental kritik av ett system
som bygger på exploatering och förtryck. Vad en ska göra sen är
fortfarande en annan och svår fråga.
UB: Hur ser era erfarenheter med kontakt, kommunikation, tillvägagångssätt och reaktion med flyktingar ut; på kåkarna eller i lägren eller på gatan; i era kamper?
I:
Det finns många olika erfarenheter på olika nivåer. Först av allt
tänker jag på alla de vänner och kamrater vi har som är
migranter. Vissa av dem har legal status här, vissa av dem befinner
sig i asylprocessen och vissa av dem är här illegalt. Jag tänker
att vi delar mycket med dem. Vi delar idéer, vissa av dem kämpar
tillsammans med oss, andra delar vi vår vardag med.
Och
sen försöker vi alltid att komma i kontakt med människor som lever
i lägren eller som jag sa tidigare, med människor i fängelserna.
Men självklart är det svårt att bygga upp en kamp tillsammans.
Många av dessa personer som befinner sig i asylprocessen flyttas
runt från läger till läger, ibland väldigt hastigt. Så det är
svårt att bygga upp en relation. Och behoven och målen är olika.
Något som är viktigt för mig här, är att när det handlar om att
kämpa tillsammans, så behöver vi vara öppna och ärliga. Många
gånger saknar vi möjlighet eller kapacitet till att hjälpa
migranterna med deras omedelbara behov. Vi har ingenting att erbjuda
när det handlar om deras status här. Och om vi kämpar tillsammans
måste vi ofta vara klara på den punkten, att det inte kommer att
förändra deras individuella status utan det handlar snarare om en
del i en lång kamp för att omkullkasta denna migrationsapparat. Och
även om det finns mycket som skiljer oss åt (såklart spelar
privilegier en stor roll i det), vill jag lägga tonvikten på det
som för oss samman.
II:
Det enda sättet att komma i kontakt är att gå ut på gatorna, till
lägren, till förvaren eller fängelserna. Vi gör det faktiskt
alldeles för lite, eftersom att det kan känns konstigt ibland. Men
med den nya tidningen har vi något mer konkret som definitivt höjer
motivationen. Här avgörs mycket deltagandet i kamper eller projekt
av negativa beslut. Illegaliserade människor är tendensiellt rädda
och (på sätt och vis) tvingade till att vara passiva, gömda eller
till flykt på nytt. Detta är ett problem som vi också måste
konfrontera, att vi är klarar av att inkludera också sådana
personer i kampen, med de möjligheter de har.
UB: Har ni gjort, bra eller dåliga, erfarenheter med demokratiska eller reformistiska grupper, som ni vill dela med er av?
I:
Ja, vi har definitivt gjort en del erfarenheter med mer reformistiska
människor och grupper. För det mesta vägrar vi att samarbeta med
dem, eftersom att vi inte vill ställa krav på dem som har skapat
denna uppfuckade situation från början. Men för mig personligen
kan det vara viktigt att ha diskussioner med olika människor och
ibland träffar du en person som du delar mycket med eller så kan en
viss dynamik uppstå där du inte förväntade dig det.
II:
Ja, det har vi absolut gjort. Ingen annan social fråga är lika
överfylld av sådana grupper som denna. Vi delade ett par mindre
erfarenheter med reformistgrupper men det stod väldigt snabbt klart
att målen och metoderna var helt annorlunda.
I:
allmänhet är den viktigaste basen för en kamp med flyktingar att
ha en regelbunden träffpunkt, för att dela information,
erfarenheter, planera aktioner, utveckla projekt eller bara snacka
och diskutera. Med denna kontinuitet så är det möjligt att bygga
upp alla dessa små (stora) projekt som jag beskrev i början. Dessa
projekt är bara små steg som sedan kanske leder till en stor
demonstration som går till en ansvarig institution eller en
ockupation av en byggnad eller ett kontor. Att bryta ner avståndet,
organisera sig tillsammans för att ha tillräckligt med tid och att
ha tålamod och ilska, är för mig fundamentalt och ger energi för
att kunna fortsätta på denna galna väg.
Tack så mycket för dessa frågor och lycka till med ditt projekt.